Riksbanken, RIX-systemet och primära penningpolitiska motparter - Stagnelius på 2010-talet

Mitt förhållande till chefen har drastiskt ändrats sedan jag satte mig upp mot den där j-vla mobbarbanken. Han verkar ha fått någon slags allmän depression som gör att han hänger upp sig över de mest märkliga saker. Han ojar sig över att någon donna från Swedbank sitter och bestämmer i mobbarbanken och slänger ur sig saker som: ”Varför i h-lvete kunde du inte hålla käften, med dina meriter skulle ju du bli vår man i fullmäktige! Vem ska pusha för våra affärsintressen i Riksbanksfullmäktige nu? Cecilia Skingsley lär i alla fall inte göra det.”

Dessutom kommer han med helt inkonsekventa problem av extrem i-landskaraktär. Mest ojar han sig över att inte få tillgång till radiokanalen Rix FM – eller som han säger ”RIX-Systemet”. Till det kommer märkliga mumbojumbon typ: ”Tänk om det här påverkar vår ställning som primär penningpolitisk motpart” och liknande svammel.

När jag försiktigt försökte sätta in förlusten av en radiokanal i perspektiv genom att påpeka att vi i alla fall skulle slippa dricka vin med skruvkork tappade han koncepterna och började vråla saker som: ”Har du någon aning om hur svårt det skulle vara för oss att göra våra jättevinster om vi inte längre får tillgång till Riksbankens billiga krediter som en av dess primära penningpolitiska motparter?” Eller "Hur skulle vi klara oss om vi förlorade det inflytande vi har som en av dess primära penningpolitiska motparter?”. Med tanke på hur han ofta återkommer till sådana fantasifoster som "primära penningpolitiska motparter" står det antagligen ganska illa till.

Jag tror att chefen är deprimerad därför att han påminns om hur han saknar kurage varje gång han ser mig och i enlighet med den narcissistiska personlighet han är måste han få detta att stämma genom att hitta på en konspiratorisk verklighet som består av Riksbanken, RIX-systemet och primära penningpolitiska motparter.  

För närvarande vet jag inte om jag ska tycka synd om honom och dedikera en dikt till honom eller om jag bara ska följa min impuls och slå gubbf-n på käften. Den som lever får se – men min önskan att hänga på kontoret och delta i den där j-vla arbetar-jargongen har i alla fall minskat drastiskt. Ibland avundas jag faktiskt Heidenstam som slapp sådan här skit (men sedan läser man någon av hans infantila dikter).

Det är lika bra att inse att förutom mig, Stagnelius och vinkylen finns ingenting av värde att hämta i den här materiella världen.

Riksbanken – the Big Bully Bank

Det är klart att återkomsten till ”det där landet” och inte minst mitt inträde i det proletära träsket skulle medföra ett visst upplivande av personliga trauman som legat i dvala. När jag gick i skolan fans det en sådan där mobbare i klassen – den typen av mobbare som man var tvungen att hålla sig väl med för att få vara med i inne-gänget. Han, vi kan kalla honom Tompa (namnet är fingerat, egentligen heter han Tomas), delade nyckfullt ut gracer eller smockor till höger och till vänster efter egen vilja och alla svassade med för att få vara med i balla gänget. Gick man emot fick man stora problem, för Tompa duperade inte bara oss andra skolbarn utan även lärare och andras föräldrar, varför man om man var ogillad av Tompa i princip var ogillad av hela världen. Därför var det helt rationellt att kämpa för Tompas gunst hur mycket man än insåg att han var en idiot med alldeles för stor makt utan någon egentlig anledning.

The Big Bully Bank

I tisdags när jag kom till jobbet efter en arton dagars golfrunda fick jag beskedet att vi skulle på möte med Riksbanken. Namnet sade med stor respekt, utan minsta antydan till skämtsamhet eller dessa irriterande anglofierade ljud som annars var en del av jargongen oss arbetare emellan. Vad som framkom av chefens förvirrade svammel var i alla fall att vi skulle träffas på kontoret i gryningen dagen efter (chockerande nog så innebar detta på onsdagen redan klockan 10) innan vi i gemensam tropp skulle marschera till denna uppenbarligen respektingivande grej som gick under namnet ”Riksbanken”. Sedan tvangs jag genomlida timmar av svammel i ett hemskt rum i något som påstods vara ”förberedelse för Riksbanksmötet” samt ”en strategigenomgång”. Men inte f-n hade det något med strategi att göra, det fanns inte tillstymmelsen till några kartor med häftiga truppförflyttningar utan bara en massa meningslösa diagram och tabeller som avlöste varandra i något som bäst kan liknas vid ett dåligt power-point karaoke. Allt som fanns var äckligt kaffe och äckligt mineralvatten med syntetisk citronsmak och torra kanelbullar. Allt detta av rädsla för denna ”Riksbank”. Närmare proletärernas diktatur kan man f-n inte komma! Och till köpet fick vi stränga order att inte närma oss alkohol kvällen innan.

Så träffades vi i gryningen och marscherade i samlad tropp till Riksbanken för att träffa denna bankernas huvud-bully. Fler banker var kallade, allt om allt var vi representanter från fem banker och det hela påminde inte så lite om öppningsscenen i the Warriors när olika gäng var på väg för att samlas till ett jättemöte i Bronx. Vi klev ut våra bilar vid Brunkebergstorg ungefär samtidigt som de andra gängen, vi kollade in varandra med skepsis och flexade lite muskler på bankirers vis (dvs att vi fixade till slipsarna, snackade mer anglofonska (rättörn etc) och droppade en massa siffror som vi påstod ”kom från olika marknader”). Det märktes dock tydligt att någon riktig öppen konkurrens eller tävlan mellan de olika gängen inte existerade, det enda som existerade var att behålla sin plats i innegänget och på så sätt inte hota den rådande balansen..

Inne i den byggnad som var Riksbanken och som såg ut som en dålig kopia av ett kassavalv framdrömt av Kafka fick vi lämna id-kort och sedan uppehålla oss i ett minimalt väntrum innanför en glasdörr med endast en tvåsitssoffa och ett ikea-bord med några tidningar på innan en allvarsam sekreterare kom och öppnade en stor plåtdörr och släppte in oss. Hela grejen runt säkerheten var ett skämt, jag menar om någon vill gå in och plocka ut guldtackorna från valvet så lär de inte lämna sina id-kort till några snubbar från deckarklubben tre lingon och sedan snällt sätta sig i ett minimalt illa möblerat väntrum. Uppenbarligen var rutinen till för att vi skulle känna oss ännu mindre och obetydliga och därmed dyrka mobbarbanken nummer ett: Riksbanken, än mer.

Mina värsta farhågor besannades då den allvarsamma sekreteraren lotsade oss till ett mötesrum för ytterligare timmar av tortyr i den absurda zon som kallas finans. Där fick vi genomlida en genomgång av någon som var en expert på världens finanser. Det övergår mitt förstånd hur en snubbe som inte klarar en så enkel ekvation som att matcha en skjorta med en slips kan få kalla sig auktoritet på värdens finanser. Lägger man dessutom till ytterligare variabler som skor, strumpor, byxor och kavaj så närmare vi oss en estetisk katastrof av episka proportioner. Och ingen möjlighet fanns det att undkomma eländet, ingen champagne som kunde få en på andra tankar. Detta var så långt från poesi man överhuvudtaget kan komma.  

När vi sedan blev bjudna på lunch av samma mobbarbank brast det för mig. Jag antar att mobbarbanken tyckte att den var fin och att vi skulle vara tacksamma som fick ta del av dess ynnest. Den stilade med eget porslin med en urful logga på och vi blev serverade av några sura uppsträckta tanter i vita jackor som mer påminde om gamla tiders skolfröknar än servitriser. Men allt var så uppenbart gjort för att visa hur små och värdelösa vi var och hur glada vi skulle vara som fick vara en del av ”inne-banks-gänget”. Först och främst serverades vi ett vanligt enkelt Chablis, inte ett Grand Cru, eller ens ett Premier Cru, utan ett vanligt simpelt Chablis. Till på köpet hade flaskan skruvkork…, jag upprepar SKRUVKORK! När jag sedan blev serverad genom att tanten i vita jackan höll flaskan om botten som om jag vore vilken slusk som helst som endast brydde mig om bag in box – då fick jag nog! Jag reste mig upp och sade med hög men samlad röst till den där Riksbankschefen att ”Nu får det vara nog! Jag finner mig inte längre i dessa förolämpningar!” Sedan vände jag på klacken och tågade ut från lunchen. Döm om min förvåning då INGEN av de övriga följde mitt exempel. Uppenbarligen var det viktigare för dessa fem banker (inklusive min j-vla bank) att få vara en del av ”inne-banks-gänget” än att visa lite stake, ryggrad, eller ens integritet. Precis som fallet var med Tompa så blev man inte bara av med honom utan fullständigt utstött av hela världen om man vågade ifrågasätta honom.

Det slår mig just att det enda av värde som jag lärde mig i skolan lärde jag mig under rasterna på skolgården. Och att ingenting har ändrats från hur det var i mellanstadiet, eller ens från lågstadiet, vilket måste bero på den totala brist på kultur som råder i ”det där landet”. Jag borde tamejfaan kandidera för att bli president – då skulle den där j-vla big bully banken få se!