fredag 31 maj 2013

Arbetar-jargong

Jag har en chef, vi kan kalla honom chefen, som kör med typiskt sådant där proletärt arbetarsnack. Jag antar att han gör det för att verka tuff men det är f-n så enerverande att människan inte kan uttrycka sig klart så att man fattar vad han menar. Det tragiska är att ingen vågar påpeka att hans jargong mest är patetisk och inte alls vidare tuff.

Till exempel brukar han komma in på kontoret och be mig ”optimera portföljen” fast jag inte har någon, jag menar vem med lite stil och klass går runt med en portfölj som vilken lallande byråkrat som helst (i början när jag tog honom på orden oroade jag mig för att han snart skulle kräva att jag satte sådana där hemska lappar av läder på armbågarna på mina Armanikostymer). Ibland har han kommit inrusande för att skrika att jag ska: ”gå ur positionerna i” (sedan följer namnet på valfritt företag, land eller valuta) vilket jag ser som ett obskyrt sätt att försöka få uppmärksamhet. Mest pinsamt är det när han försöker låta häftig genom att slänga in en massa mumbo-jumbo på engelska i meningarna, typ: ”Vad är Pi-i- Rätjio”, ”Rättörnonäkvitty”, ”Vuäljöätrisk”, ”Käschflöo” eller ”Äbnormalörnings”. Det hela påminner mig om när jag var liten och lekte cowboy och man låtsades att man gick på saloonen i Släjmi-Bäjmi-City, hade knallpulver-pistol och drack outblandad saft i små plastglas och låtsades att det var stark whisky. Det hade således varit ganska oförargligt om inte chefen varit en man i sextio-årsåldern.

Men då jag inte ville göra honom besviken började jag skrika tillbaka egna ord på låtsasengelska baserat på läten jag plockat upp i korridorerna som lät likadana typ: ”Tjiefäxekjutivpäjpertörner”. Det intressantaste var att se hur chefen reagerade, han var nämligen som en Pavlovs hund som reagerade på vissa engelskliknande ljud med stor entusiasm medans andra fick honom att tvärtom direkt visa upp en bekymrad min och börja mumla. Allt som slutade på ”Käschflou” (t.ex. Börmankäschflou), ”Pråffit” (t.ex. Schörnömänpråffit), ”Vuäljö” (ok, ni hajar), ”Örnings” och framför allt ”Rättörn” gjorde honom entusiastisk men det som slutade på ”Risk” (ja ni vet som spelet fast uttalat med ett tjockt ”R” typ bönder i Uppland), ”wrajtdaun” eller framför allt ”låsses” fick honom att bekymrat skaka på huvudet och börja mumla för sig själv. En tredje reaktion var att han verkade speciellt intresserad när jag drog något engelsktaktigt med ljudet ”måddäll”  på slutet. En gång drog jag i med ”fajnäntjialbörndisköountklåusjyr-måddäll” – då såg jag hur han stelnade till en tiondels sekund innan han vände på klacken och gick. Han kom tillbaka efter en kvart och bad mig följa med och ta ett glas på Eriks vinbar.

Jag visste inte om han tröttnat på leken eller om han bara ville ha en paus för att kanske prata om något på riktigt istället för att skrika påhittade ord på engelska. I vilket fall som helst spelade det mindre roll, jag ägnade min uppmärksamhet åt den flaska Henriot Echanteleurs 1996 som han beställt in (och som den snåljåpen hävdade att vi skulle dela på – men tji fick han – för när han höll låda hävde jag i rask takt i mig fem glas – som champagnekonnässören Josephine Edelskog uttrycker det: ”jag njuter av champagne mycket och ofta" men strunt samma – åter till något viktigare – åter till mig).

Efter att vi druckit ur flaskan (han lyckades krama ur några sista droppar i slutet den alkoholisten) klappade chefen mig på axeln med sin vänstra hand, hälsade med ett fast handslag med sin högra medan han såg mig rakt in i ögonen – och sedan gick han. Märklig man. Ännu märkligare blev det när jag kom tillbaka till jobbet efter några dagar (ok, jag tog en vecka, jag måste ju försöka hitta min poetiska musa igen)– jag hade fått ett nytt stort kontor högst upp i huset, fullständigt med barskåp, vinkyl, champagnehinkar och en egen avdelning med bastu och dusch. Folk kom fram och gratulerade och chefen sade högt att jag som expert på ”måddelling” var rätt man för att leda avdelningen för (följt av mer låtsasengelska) men det lät som: ”Finantjialdärivatifsträjding” eller något ditåt.

Chefen måste ha hittat någon av mina dikter vars djup och känsla räddat honom  från ett tomt liv som han hitintills fyllt ut med meningslösa ljud av anglosaxisk karaktär då han inte kunnat sätta ord på sin ångest och sina kval över livets gåtor(ok, tydligen var han bara delvis räddad men den första insikten är den svåraste) . Han har insett min storhet och äntligen får jag som skapande poet som ger ljus åt vilsna själar som färdas i mörker åtminstone ett uns belöning och uppskattning.

Kanske kan jag hitta min musa i vinkylen...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar