Sen kan man lägga till alla dessa saker som jävlas med en också och som fransmännen av någon anledning är extra bra på (de har ett subtilt sadistiskt sinnelag): förseningar, perrongbyten och inställda tåg som inte informeras om alternativt informeras om med trasiga högtalare som skräller så att ingen hör vad som sägs, eller varför inte de traditionellt svenska jävelskapen: vädret och mörkret.
Men själva ESSENSEN av helvetet är det mentala. Det fungerar på samma sätt som Camus beskrivning av Sisyfos i Myten om Sisyfos: Han som är dömd att i helvetet för evigt rulla upp en enorm stenbumling för ett berg bara för att den ska rulla ned till botten igen just när han nått krönet. Enligt Camus är straffet inte något helvete om Sisyfos VET att just detta kommer att hända, om han är mentalt beredd på att detta ska ske. Det är just tron på att han rullar stenbumlingen upp för berget en sista gång varefter han har sonat sitt brott och igen kan ägna sig åt mer tillfredställande saker (som sex och dryckenskap) som är det som gör straffet till ett helvete.
På så sätt liknar min situation Sisyfos, det är själva väntan på att få mitt genombrott som knäcker mig. Så fort det är gjort kanske man äntligen kan få ägna sig åt ett hejdlöst sexliv med allehanda beundrarinnor inmundigandes tunnvis med Grand Cru viner och årgångschampagner. Men eftersom jag är smartare än Sisyfos och vet att mitt liv är ett helvete ägnar jag mig åt dessa laster även i väntan till den grad de mig erbjuds (det vill säga åtminstone åt dryckenskap men knappast av Grand Cru viner, som ni tyvärr vet av min beskrivning av mitt knapra vinliv - mitt sexliv är en öken).
Och det är just detta, min vägran att anpassa mig också mentalt, som gör att min stenbumling en dag kommer att stanna kvar på bergets topp!
Genombrottet väntar runt hörnet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar